Sömnbrist och fladder

När våra barn var bebisar (även om jag kallar 2-åringen för bebis fortfarande, för vem gav henne tillåtelse att växa så fort?!) så var vi så vana vid att sova lite. Fick man runt 6h sömn på en natt var det ju riktigt hyfsat. När Storebror var 8 månader så började jag jobba halvtid och vi turades om att få vara hemma med honom ❤️ På nätterna kunde han amma allt mellan 5-10 gånger och jag sov MAX 2 h i sträck. Men ändå fungerade jag på jobbet, på något vis. Tänk vad kroppen kan!

Men nu när Lillan är två år och vi efter EN dålig natt pga hon är förkyld är helt borta i huvudet så inser man att det där sitter inte i. Nu är man ju van vid att få sova nästan ostört. Om man med ostört menar att dela säng med en Lilla som pratar i sömnen, som snurrar runt och sen gärna ligger nära nära och gosar alltså ;)

Tack och lov är det oftast bara första natten som blir riktigt dålig när hon blir sjuk… Men mamman och pappan är såååå trötta dagen efter. Då är det svårt för en som mig, som lever i dagens känsla, att ens överväga att försöka få flera barn. Då kommer vi ju inte få sova ordentligt på typ 1,5 år till! Sen får jag en god natts sömn och det där är helt bortglömt och en endaste liten bild på våra två älsklingar som nyfödda får det att liksom fladdra i livmodern av bebislängtan. Minnet är kort så det är tur att jag lever med en som tänker efter lite mer före än vad jag gör. Och han har tur som lever med en som ibland bara gör och tänker sen :) Idag är en dag då jag känner att tre barn till hade suttit fint, men igår ville jag stoppa tillbaka de två vi har in i magen en stund, för där inne kunde de inte kasta lego i hela vardagsrummet och vägra somna fastän mamman och pappan så desperaaat behövde en stund på tu man hand. Vi får se vad vi landar i så småningom. Just nu är våra två små mer än vad jag någonsin kunnat drömma om ❤️ Den största välsignelsen i livet är att få vara familj med mina favoritmänniskor på jorden.