Den här strålande vackra helgen då vi fått en försmak av våren så har vi varit ute så mycket vi bara kunnat, det vill säga så mycket som barnen har gått med på åtminstone :)

Vi har en del av vår trädgård, en kulle med en jordkällare under, som vi förra året började bygga staket på. Den ligger lite dumt till och då det bara funnits ett gammalt staket med stängseltrådar som barnen lätt kunnat typ kliva igenom så kan de ganska enkelt ramla ner över kanten och två meter ner om det vill sig riktigt illa. Så där började vi sätta ett riktigt staket förra året och nu när snön smält bort tänkte vi sätta igång med att göra klart det. Men OJ vad svårt det är med en obstinat 2-åring till stjälpreda. Lillan är av den sorten som helst gör precis tvärtemot det man säger till henne. Precis som jag är med andra ord. En egenskap jag är ganska stolt över att hon ärvt men som är lite utmanande när man ska försöka bygga staket bredvid ett mindre stup. Ett bygge som sker samtidigt som hon fnittrande och med full fart springer mot den farligaste delen av kullen under tiden jag skriker "NEEEJ! Hannes hämta henne!" och Hannes hämtar henne och hon är med oss i 30 sekunder för att sen springa tillbaka upp på kullen, vända sig om och triumferande titta på oss. Hon är fantastisk! Så mycket liv och så mycket människa i en så liten kropp :) När jag väl kom underfund med att hon blev jättenöjd när hon fick ge mig skruvar och hjälpa mig att hålla i skruvdragaren när jag skruvade fast staketspjälorna så gick det som en dans.

Klarar man av att bygga staket tillsammans med en sjövild 2-åring så klarar man vad som helst <3