Ojoj, den här helgen blev inte riktigt så som vi tänkt oss... I lördags förmiddag var Storebror och jag ute med hunden, tog en långpromenad och gick på upptäcktsfärd i skogen. Allt var som vanligt, vår käre Watson var lika glad, envis och pigg som vanligt. Men en timme efter att vi kommit in så gick jag in i matsalen för att se Watson stå där, alldeles stel mitt på golvet, stirrar mig stint i ögonen och darrar i hela kroppen. Jag försöker få en reaktion av honom men han är bara helt stel och vill inte ha hundgodis eller ens banan. Och ungefär där insåg vi att han var riktigt sjuk. Watson äter till och med bananskal om han lyckas lägga tassarna på ett. Tillslut fick vi honom att i alla fall dricka en massa vatten, och sen ville han direkt ut och försökte bajsa. Men det gick inte. Han höll på och höll på men inget kom. Sen försökte han lyfta benet för att kissa men han kunde inte lyfta på det utan fick kissa som en tik istället. Och när han skulle gå upp för farstubron så fick jag knuffa upp honom. Jag pratade med grannen som jobbar hos en veterinär och frågade henne om råd. Hon sa att darrningarna antagligen var feber. Så vi tog tempen, 40.2 grader. Googlade och vid över 40 grader behöver man uppsöka en veterinär. Så Hannes fick sätta sig i bil och åka till närmaste veterinär som jobbar på helgen. Resten av familjen cyklade hem till min pappa med familj för min bonusmamma hade fyllt år. Det var väldigt skönt att inte bara sitta hemma och oroa sig. Dessutom fick vi träffa min bonusmormor och bonusmorfar (Gunla och Bosche som Lillan kallade dom för när hon precis börjat prata) som vi inte träffat på evigheter på grund av covid. Jag brukade sova över hos dom inne i Uppsala ibland när jag var yngre och det var alltid lika mysigt! Mackor och te i soffan på kvällen och sen fick jag sova i bäddsoffan på övervåningen, det är så fint med bonussläktingar.

Så småningom hörde Hannes av sig efter besöket hos veterinären och sa att det var prostatan som hade svällt upp och orsakat både febern och smärtan. Varför vet vi inte riktigt än men medicinerna han har fått har i alla fall gjort att han inte har varken feber eller ont längre. Vår glada Watson är tillbaka! I och för sig inte med riktigt samma studs i stegen som vanligt men vi är tacksamma för att han är hemma hos oss och försöker sno mat igen, precis som det ska vara <3 Han fyllde 6 år i februari men han är så pigg och energisk så vi tänker sällan på att han ju börjar bli äldre. Har vi tur får vi ha honom kvar i lika många år till, har vi otur så kanske bara 2-3 år till.

När Hannes och jag pratade om hur vi ville att vårt liv ska se ut om 10 år så sa jag att Hannes nog fortfarande jobbar hemifrån för annars blir ju Watson ensam om dagarna. Då fick Hannes påminna mig om att Watson garanterat inte lever om 10 år och det kom liksom som en chock. Jag har i nästan sett framför mig hur jag går i pension och kan ta långa skogspromenader med Watson. Han har ju varit med hela Storebrors liv! Skulle han inte finnas längre? Den tanken kan jag inte ens tänka än.