Något av det bästa Hannes och jag har gör som par är att vi gör VÄLDIGT medvetna val när det kommer till vad vi vill i livet. Vi insåg tidigt i vår relation att man inte kan välja precis allt, utan att man får välja det som är viktigast för en. Vi hade bestämt oss för att arbeta deltid långt innan vi ens började arbeta och många år innan Storebror och Lillan kom. På grund av det så visste vi också att vi inte kunde, eller ville, köpa ett svindyrt hus som krävde att vi arbetade heltid för att ha råd att bo där. Vi har valt att inte snabbrenovera hela vårat hus, dels av ekonomiska skäl men också för att vi ju ska bo här hela livet, varför stressa? Visst kan jag tycka att det är lite jobbigt när folk som själva har det väldigt tipp-topp och fixat hemma kommer hem till oss... "För vaaad ska dom tycka om vårt trasiga golv i hallen, eller det snorkalla köksgolvet och det allt annat än instagram-vänliga lekrummet?" Dom gånger jag tröttnar och vill fixa allt NUUU så är det alltid för att jag tänker på vad andra tycker. För sanningen är den att vi ÄLSKAR att låta det ta tid. Risken att vi ångrar oss är minimal när vi väl sätter igång med något för vi har hunnit tänka igenom alla planer både fram- och baklänges minst tio gånger om. Och i ärlighetens namn så är det ju egentligen helt oviktigt vad någon annan tycker om vårt hem. Vilket den här pandemin har påmint mig om. För i och med att knappt någon annan än familjen varit här på ett år så har jag fått landa i vad som faktiskt är viktigt för MIG med vårat hus. Jag vill ha det rimligt städat och inte för mycket saker framme så är jag nöjd. Hannes känner ungefär likadant och barnen är ju hur lyckliga som helst bara de har ett gäng klossar, bilar, hästar och en massa legobitar att leka med.

När vi hade varit på visning på vårat hus en gång så bad vi sen bland annat min pappa att följa med på en visning till. Efteråt sa han något som verkligen har etsat sig fast hos mig; "Om ni ska köpa huset så måste ni kunna leva i det som det är nu, ni måste kunna leva med alla småfel och fula tapeter." Vi hade ju varken råd eller tid att renovera hela huset på en gång. Min pappa har gjort exakt samma resa med sitt hus och vet ju att det tar många år innan man hunnit ett varv runt i sin renovering om man inte gör allt på en gång. Och vet ni? Det där som pappa sa, det är precis så det har varit för oss! Vi älskar att leva i vårt stora livsprojekt. Där det saknas en takplatta i taket i matsalen för att någon (läs: undertecknad) fick en känsla av att det kunde finnas pärlspont där ovanför och helt sonika bröt loss en takplatta. Nej, det fanns ingen pärlspont där... Dock ett rosa pappspänt tak och råspont ovanför det.

Vi har valt det här. Det är ju mycket som får stryka på foten men när vi påminner oss själva om allt vi faktiskt har så känner vi oss ändå som dom rikaste på jorden:

• Ett stort hus för barn, hund och föräldrar att leka i
• En trädgård som är tillräckligt stor för att alla trädgårdsdrömmar ska kunna infrias <3
• En ekonomisk situation som tillåter oss att jobba deltid för att vara mycket med varandra
• Tid i överflöd! Tid till att leka, fika, läsa, fixa i trädgården och att renovera när vi känner att livet tillåter det, inte för att vi känner att vi måste

Visst är det så som jag sa att vissa saker får stryka på foten. Men det är sånt som inte på något vis skulle göra oss lyckligare. För många gånger varje vecka så tittar Hannes och jag på varandra och konstaterar att "vi har det SÅ bra!" Man kan inte välja allt och det tycker jag är bra, för vi har valt ut det som faktiskt gör oss lyckliga.

Så om man bortser från allt det där som samhället programmerat oss till att vilja ha, vad är det som faktiskt gör dig lycklig? Tål att tänkas på.