Åkte till jobbet imorse, allt var som vanligt. Kom hem efter jobbet till en superstolt Storebror som lärt sig att cykla, bara sådär! Hannes hade övat lite med honom under dagen och plötsligt bara gick det. Han har cyklat på sin springcykel i typ två år nu och har övat upp balansen som är riktigt bra. Så han är redan superstadig och cyklade varv på varv runt huset och sen tog han med sin pappa på en cykeltur runt i byn. Hade vi övat mer förra sommaren hade han kanske kunnat lära sig redan då men det har varit så smidigt med springcykeln tycker vi föräldrar..

När jag halvsprang jämte Storebror där han cyklade runt huset så kände jag livet så tydligt. Ni vet sådana där stunder man kan få av total klarhet och känslan av att verkligen bara vara just NU och ingen annanstans. Att få springa bredvid sin fullkomligt underbara unge där han stolt cyklar och samtidigt ropar "Jag kan cykla, jag kan cykla som INGENTING mamma!". Då känner man livet i sig <3