Sitter ute i trädgården, råkade sätta mig på en stol som inte riktigt torkat efter regnet dagen innan så jag är lite blöt om byxorna. Det är dagg i gräset och jag borde väl tagit stövlar eller gore-tex-skorna men jag har sandaler och är alldeles våt om tårna. Barnen sitter i sitt lektorn och pratar och leker något som verkar handla om dinosaurier, superhjältar och glitterhästar. Storebror fnittrar förtjust när Lillan tokar sig och tillslut är dom bara en skrattande liten hög där uppe. Det fladdrar till i hjärtat över deras lycka. Jag vänder ansiktet mot solen, blundar och fortsätter lyssna på deras skratt.

Ett missförstånd. Storebror och jag missuppfattade Hannes och trodde att han skulle få följa med honom på scouterna. Jag tittar ut genom fönstret och ser Storebror som står och ropar och letar efter sin pappa. Jag ringer till Hannes som redan cyklat upp till kyrkan, vi reder ut missförståndet och mitt hjärta brister av synen på en liten Storebror som står och ropar efter sin pappa. Han har packat extrakläder i sin ryggsäck, tagit på sig en varm tröja, tagit fram cykeln och cykelhjälmen och darrar på rösten när han ropar. Vi bestämmer att han självklart ska få komma upp ändå. Jag skyndar mig ut och säger att pappa behövde åka upp i förväg men att jag och Lillan ska cykla upp med honom. En vit lögn för att mamman skulle slippa se Storebror bli ledsen. Så jag stoppar ner Lillan, som egentligen var redo för sängen, i lådcykeln, tar hunden i kopplet och så cyklar vi upp till kyrkan och lämnar Storebror hos pappan. Scouterna som är vana vid sin lilla maskot blir glada när han kommer :) Allt gott.

När jag får brev från min läkare som skriver att dom ska byta ut min medicin. Den medicin som varit den enda som fungerat, som hållit mig frisk de senaste 8 åren. Patentet har gått ut och jag ska få en som är billigare. Jag frågar i crohns-gruppen på facebook och får höra att den nya sprutan gör ont. Så som min nuvarande medicin gjorde innan dom ändrade innehållet. En smärta som ledde till att det låste sig helt. Jag kunde inte ta den. Jag kunde sitta i en timme med sprut-pennan mot låret men kunde inte trycka på knappen. Efteråt var jag sjöblöt av svett och helt slut men hade fortfarande inte lyckats ta sprutan. Så jag fick gå till sjukhuset och få hjälp där. Sen ändrade dom receptet under tiden jag hade uppehåll pga graviditeten med Storebror. Sen dess har det fungerat klockrent. Men. Nu skriver läkaren att jag måste byta medicin. Jag får panik. Gråter och bokar en telefontid med min läkare. Som förutom att ringa på precis utsatt tid, tacksamt när man är småbarnsförälder, lugnar ner mig och säger att jag inte känner att det funkar efter att ha provat den nya medicinen går vi helt enkelt tillbaka till den gamla. Sen blir jag uppringd av en underbar sköterska som säger att vi ger det en chans och erbjuder en tid på sjukhuset där någon av sköterskorna kan ge mig sprutan så att jag slipper. All gråt och ångest som bortblåst.

Jag går upp tidigt på morgonen, tittar på Lillan där hon ligger tätt intill sin pappa och så tar jag vägen genom Storebrors rum för att snusa på honom. Jag sätter på tevatten, går på toaletten och klappar på hunden som sover på hallgolvet. Jag äter min frukost. Gör min macka till förmiddagsfikat på jobbet och packar ner den. Går på morgonpromenad med hunden och lyssnar på dansband, låtsas att jag dansar bugg med Hannes på någon dansbana en ljus sommarnatt. Vi gick en buggkurs för några år sen men är fortfarande så mycket nybörjare man kan vara. Men drömma går ju! Septembersolen värmer samtidigt som det blåser kallt. När jag kommer hem ger jag hunden frukost. När jag står och ska precis till att sätta på mig skorna för att gå ut så hör jag steg i trappan från övervåningen. Pappan och Lillan är på väg ner och vill säga hej då. En nyvaken, naken 2-åring som vill vinka hej då och bestämt säger "NEJ!" med ett stort leende när jag frågar om hon vill ha en kram. Så mycket beslutsamhet i en så liten kropp. Önskar att hon alltid kommer kunna känna samma frihet att säga ja eller nej. Önskningar från mamman som hann fylla tjugo år minst innan hon insåg att det där med kroppslig integritet ju faktiskt är himla viktigt. Och att man inte är skyldig någon en kram, någonsin.

Storebror sitter vid bordet i vårt kök bredvid sin allra käraste vän. De fnittrar och pratar om att när dom är stora ska dom bo på vårat hus i en koja. Dom kan inte ens föreställa sig att man någonsin skulle vilja bo utan sina föräldrar. Deras småsystrar ska bo med dom och vara deras barn. Vännens mamma och jag iakttar lyssnar och ler. Jag tänker att det är fint med vänskap som får gå i arv. Dom är fjärde generationen vänner och vilken trygghet det är. Tänk att grunden till deras vänskap lades för så länge sen. Många av mina vänner här hemma är vänskapsrelationer som gått i arv på något vis. Att känna varandras familjer, veta om man var stökig eller ordningsam som barn, ha koll på varandras gamla klasskompisar, känna varandras far- och morföräldrar och sen få barn som också får växa upp tillsammans.

Det är sånt som känns lite extra mycket.