Taget rakt från ett inlägg jag gjorde på Instagram idag.

"Varför tänker jag att "alla andra" har koll på läget?

Varför tänker jag att "alla andra" har det städat hemma?

Varför tänker jag att "alla andra" har barn som alltid äter upp all sin mat med glädje?

Varför tänker jag att "alla andra" minsann aldrig tappar humöret?

Senaste veckan har jag missat att gratulera flera nära släktingar till mig som fyllt år (förlåt!), jag har valt att ignorera de snabbt självförökande dammråttorna i husets alla rum, jag har låtit min 2-åring äta riskakor och russin till middag och bett samma 2-åring om förlåtelse när jag skrek rakt ut för att hon kastade allt i hennes närhet i golvet.

Livet är ju inte så här hela tiden. Men det är aldrig helt perfekt. Tanken vi har att livet ska vara perfekt, felfritt och utan friktion. Den tanken förstör så mycket. Den föreställningen gör det ju omöjligt att njuta av livet mitt i stöket. Livet är inte perfekt. Livet går upp och ner. För alla. Och det är okej att flytta på den stora högen med tvätt som ska vikas, sätta sig i soffan vars glassfläckiga klädsel borde tvättats för länge sen, tända en brasa, dricka en kopp te och njuta av lugnet. Och jag säger det här till mig själv lika mycket som till er som läser, eller om vi ska vara ärliga... mest till mig själv. Snart är vi back on track och det är normalstökigt igen, 2-åringen går tillbaka till att acceptera att pappan också kan trösta när hon vaknar upp under kvällarna och det innebär att jag kan få någon slags återhämtning på kvällarna.

Summan av kardemumman blir alltså det är dumt att tro att livet ska vara perfekt. Tror man det känns allt annat som ett misslyckande. Ingen har det perfekt, men man kan vara lycklig ändå. Lycka har ingenting med perfektion att göra. Kom ihåg det Daniela ❤️"

Det tåls att sägas en gång till; Summan av kardemumman blir alltså det är dumt att tro att livet ska vara perfekt. Tror man det känns allt annat som ett misslyckande.